Vindkraftverket som våra grannkommuner har investerat i är ett av fyra 2 MW-verk i Nötåsen. Den kan alltså generera 2 MW el i en timme.
Så du skulle kunna beräkna för ett år:
2 MW · 365 · 24 h = 17520 MWh
Då är de 5300 MWh som faktiskt genereras mindre än en tredjedel av den potentiella energiproduktionen?
Men såklart har det varit känt i århundraden att
väderkvarnar maler bara när vinden blåser.
Och det gäller även för ultra-moderna turbiner.
Det är uppenbarligen så att vinden i Nötåsen bara kan vrida rotorn tillräckligt för att generera el under 110 dagar i år, vilket motsvarar cirka 5300 MWh.
Vindstyrka, vindriktning, vindfrekvens och vindkonsistens samt påverkan från terräng, byggnader och vegetation måste i princip registreras på plats under ett års tid med hjälp av en mätmast på avsedd höjd. Detta sparas in genom att kända mätvärden från väderstationer interpoleras och konverteras.
Vinddata för ett projekt var som helst i världen kan hämtas från en vindatlas på internet, som omedelbart spottar ut en årlig produktionssiffra efter att man har angett turbintypen.
Och faktiskt: För en 2 MW-Turbin med 110 m navhöjd förutspår Global Windatlas 7,8 GWh per år.
Vad är det som är fel här? Varför är vindindustrins data och beräkningar så optimistiska?
Till exempel visar Svensk Vindenergi regelbundet antalet vindkraftverk och deras installerade kapacitet under de senaste tio åren samt sina prognoser för de kommande tre åren. Båda kurvorna, den röda och den gula, visar en ganska måttlig tillväxt.
Däremot stiger den blå kurvan för årsproduktionen anmärkningsvärt brant under prognosperioden.
År efter år dras kurvorna och gång på gång korrigeras det tidigare prognosvärdet för det aktuella året ner. Men prognoserna ser alltid mycket bättre ut än vad de empiriska värdena från tidigare år antyder.
Med en kapacitetsfaktor om 27% far man en bra trendlinje för produktionsdata.
Att upprepade gånger presentera en kapacitetsfaktor på 60 procent är så skamlöst överdrivet att det inte kan vara ett missförstånd.